http://www.svd.se/nyheter/utrikes/eus-finansministrar-i-krismote_4692885.svd
http://www.dn.se/ekonomi/krismote-i-bryssel-1.1090959
Inledning
Först deklarerar EU att en medlemsstats budgetunderskott maximalt får vara 3 % av bruttonationalprodukten och den totala statsskulden får inte överskrida 60 % av bruttonationalprodukten.
Sedan bryter nästan alla medlemsstaterna mot denna regel.
Det deklareras, att man inte får gå i borgen för en medlemsstat som misskött sig.
Nu försöker EU medlemsstaterna att gå i borgen för Grekland.
Det är min tro, att detta kommer att leda till att euron kommer att upphöra som valuta.
Jag har här samlat läsvärda artiklar från Svenska Dagbladet, New York Times, samt Wikipedia. Jag har naturligtvist läst de flesta svenska tidningarna, samt flera bloggare.
Det vettiga – det enda som återstår enligt min uppfattning – är det som finns här.
1 Läsvärd artikel av Mats Hallgren, SvD
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/samarbetet-blir-aldrig-vad-det-varit_4681425.svd
Senast ändrad: 7 maj 2010, 12.11
MATS HALLGREN
Oavsett hur det grekiska dramat slutar är en sak redan helt klar: Eurosamarbetet blir aldrig mer vad det har varit. Upplösning eller kraftigt skärpt finanspolitisk disciplin synes vara de två alternativen som erbjuds. Och det räcker inte med mer bindande regler i finanspolitiken; minst lika viktigt är skärpt övervakning och disciplin i den ekonomiska strukturpolitiken, om eurosamarbetet ska räddas.
I eurosamarbetets regelverk råder förbud mot att rädda ett land som misskött sig (så kallad bail-out).
Så var det inte tänkt när EU-regeringarna i den nederländska staden Maastricht 1991 enades om det nya fördrag, som blev starten för den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och som 2001 resulterade i nya gemensamma eurosedlar och euromynt.
I valutaunionen EMU
är penningpolitiken (räntesättningen) överstatlig och utövas av Europeiska centralbanken, med det övergripande målet att slå vakt om eurons köpkraft, alltså prisstabilitet. Finanspolitiken däremot har legat kvar hos de nationella regeringarna. Ingen regering var villig att ge upp självbestämmandet över skatter och utgifter.
Att denna obalans
mellan penningpolitik och finanspolitik var en risk insåg man när besluten togs under 1990-talet. Därför kompletterades EMU:s regelverk med den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. I pakten lovade euroländerna att ha uthålligt sunda offentliga finanser. I goda tider skulle regeringarna samla i ladorna så att man under dåliga tider aldrig skulle få budgetunderskott större än 3 procent av BNP. Statsskulderna skulle inte vara större än 60 procent av BNP.
En annan orsak
till dagens kris är att många länder, främst Medelhavsländerna, Grekland, Spanien och Portugal, inte har levt upp till sina åtaganden att modernisera sina ekonomier genom så kallade strukturreformer av till exempel arbetsmarknad och tjänstemarknad.
Dessa länder har förlorat i produktivitet och kostnadsläge i förhållande till andra, i synnerhet Tyskland.
Ambitiösa reformprogram
har antagits på EU-nivån, till exempel den så kallade Lissabonstrategin, men programmen har inte förverkligats på hemmaplan. Konsekvensen har blivit att länderna har förlorat i konkurrenskraft och byggt upp strukturella underskott i sina utlandsaffärer (bytesbalansunderskott).
Vill man långsiktigt säkra eurosamarbetet måste alltså dessa obalanser rättas till. Det torde innebära att regeringarna tvingas acceptera att självständigheten i finanspolitiken begränsas till förmån för hårdare och mer bindande regler på EU-nivån.
Samma sorts steg
måste också tas i fråga om uppföljning av strukturreformerna. Det räcker tydligen inte med att länder, som struntar i beslutade reformer, får ”sitta i skamvrån”. Någon form av sanktioner kan bli nödvändiga också i strukturpolitiken.
I EU-kommissionen jobbas det med förslag i denna riktning. Det återstår att se om det grekiska dramat har skapat det krismedvetande som är nödvändigt för att pressa fram tillräckligt med politisk vilja i euroregeringarna.
Ett extrainkallat toppmöte med euroländerna i kväll (fredag) kan måhända lämna ett första preliminärt besked om styrkan i den politiska viljan.
Kommentarer till Mats Hallgrens artikel: Lissabonstrategin
http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_socialfonden#Europeiska_socialfondens_plats_i_EU:s_politik_och_strategier
Europeiska unionens övergripande strategi är den s.k. Lissabonstrategin. Dess syfte är att senast år 2010 ha gjort Europa till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen, större social sammanhållning och respekt för miljön. Målen i Lissabonstrategin utgör grunden för ESF:s (Europeean Social Fund) prioriteringar.
Kommentarer till Mats Hallgrens artikel: Strukturreformerna
Jag kan inte finna någon referens till ”Strukturreformerna”. Begreppet är så oprecist, att jag inte ens vågar gissa vad han menar.
Kommentarer till Mats Hallgrens artikel: Finanspolitik
http://sv.wikipedia.org/wiki/Finanspolitik
Finanspolitiken verkar på den samlade efterfrågan via den offentliga sektorns utgifter och inkomster. Genom att justera skatter och avgifter eller offentliga transfereringar och investeringar, påverkas den totala efterfrågan på varor och tjänster och därmed exempelvis sysselsättningen och priser.
Ett bättre begrepp vore Skattepolitik, tycker Jönsson.
2 Den grekiska folksjälen
av JAN HENRIK SWAHN, författare och översättare. Hans två senaste romaner utspelar sig i Grekland, där han även varit bosatt under flera år.
Senast ändrad: 7 maj 2010, 11.45
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/vi-betalar-inte-vi-betalar-inte_4681331.svd
Det mest svårbegripliga med de våldsamma reaktionerna i Aten är kanske att grekerna medger att landet befinner sig vid en avgrund och samtidigt vägrar gå med på några som helst åtstramningar, skriver Jan Henrik Swahn.
Grekerna håller
på att bli ett av världens mest kommunikativa folk. Vrede och oro lossar stämbanden. Man kan fråga vilken grek som helst och få svar om vad som händer med landet. Alla greker anser sig själva oskyldiga och någon annan skyldig. ”Ta fagane ola” (De har försnillat allt) är den mest gängse kommentaren. De skyldiga är framför allt politikerna. USA, EU, storföretagen, de internationella bankerna eller de rika skattesmitarna nämns också. Klappjakten på syndabockar inom landet har redan inletts.
Det mest svårbegripliga för oss är kanske att grekerna medger att landet befinner sig vid en avgrund och samtidigt vägrar gå med på åtstramningar. Jag har pratat med många greker de senaste månaderna men än så länge inte stött på en enda som sagt: ”Vi är också skyldiga”. Alla känner sig tagna på sängen. Kanske till och med regeringen? När jag pratar med fattiga och uppgivna olivbönder är det svårt att se hur de skulle ha kunnat bidra till korruptionen i landet.
Vad jag dock
alltid kunnat notera är hur greker land och rike runt satt i system att så långt det bara är möjligt förhala varje form av betalning. Greker är jämt skyldiga andra pengar samtidigt som de själva är fordringsägare. Helst drar de sig ur helt, som grannen i bostadsrättsföreningen i Aten som på fullt allvar krävde att slippa få den del av höghusets fasad målad där han hade sina fönster. ”Den plirono, den plirono!” (Jag betalar inte, jag betalar inte!) skrek han i luren. Samma motto har nu det demonstrerande lärarförbundet tryckt upp på kepsar som syns överallt i kravallerna.
Ingen litar på någon. Sedan det traumatiska inbördeskriget 1946–49, med angiveriet upphöjt till norm, finns det en djupt rotad misstro mellan olika partier, mellan familjer, byar, öar, stadsdelar. Därför misslyckas Grekland med det många andra länder klarat av i en motsvarande krissituation; att mana till nationell samling. Opposition och regering samarbetar inte. Tvärtom. Man bekämpar varandra värre än någonsin. Kommunistpartiet belägrar Akropolis och hindrar turisterna från att komma fram. Med tanke på att turismen är Greklands snart sagt enda ekonomiska räddningsplanka kan man undra hur partiet tänker, eller om det verkligen är det de gör.
Det ofattbara för oss
är återigen detta; att greken vägrar bita ihop, på det svenska sättet. Om jag sa vad jag tyckte till en grek, nämligen att en stor del av det grekiska folket har en kollektiv skuld till att landet gått bankrutt, eftersom man stillatigande accepterat systemet och i stor utsträckning dragit vinning av det, skulle det förmodligen göra honom mycket upprörd. Greken misstror sin granne och sina politiker. Greken känner sig uppskörtad och lurad dagligen och svarar med samma mynt, alla lurar alla. Taxichaufförerna protesterar mot att de måste redovisa kvitton. Det ”lilla kuvertet” under bordet har varit självklart för den som vill komma någon vart. Alla krav har varit rättmätiga och har man inte fått igenom dem har strejk utlysts. ”Ta klemmena mas lefta” (våra stulna pengar) ska återbördas till folket. För folket anser sig oskyldigt. Så varför ska då lönerna sänkas, pensionsåldern höjas, bonusarna dras in? Är det inte som att stjäla från de redan bestulna?
Frågan är bara när stölden begicks. Och av vem. Georgios Papandreou sa bara några veckor innan han vann valet: ”Det finns pengar!”. Om han trodde på vad han sa börjar Greklands ekonomi påminna om ”Kejsarens nya kläder”; så länge ingen säger att han är naken så har han den grannaste utstyrsel.
Jag följer de grekiska nyheterna dag för dag. De handlar bara om ekonomin. Grekland har förvandlats till ett enfrågeland. De historiska tillbakablickarna är obefintliga. Det är märkligt. Efter det misslyckade militära intåget i Turkiet som ledde fram till Mindre Asien-katastrofen 1922 då närmare en miljon greker fördrevs, utsågs sex högt uppsatta personer till syndabockar och avrättades. Vill man se något liknande nu?
Korruptionsskandalerna som har avlöst varandra på senare år som avsnitten i en tv-såpa var legio redan under Andreas Papandreous tid. Reagerade folk bara med upprördhet? Korruptionen och ineffektiviteten har hela tiden eskalerat, liksom nationella katastrofer som skogsbränder och miljöskövling. Tillfällena att dra i nödbromsen och lägga om kursen förefaller ha varit många. Men allt har fått förbli vid det gamla. Om verkligheten inte stämmer överens med kartan så gäller kartan. Om ekonomin inte stämmer överens med de politiskt tillsatta ekonomernas egna siffror – så gäller de senare.
Och plötsligt är det som om skuldfrågan trots allt börjar kasta sina skuggor utanför landets gränser. Visst har väl den ständigt ökande skaran av långivare hela tiden insett att de är på den vinnande sidan i ett gigantiskt pyramidspel?
Nu sitter grekerna där med Svarte Petter och har lite svårt att ta till sig regeringens ord om ”light ahead!”, för att nu ge Bo Setterlind sista ordet.
3 Krugmans artiklar
http://www.nytimes.com/2010/02/15/opinion/15krugman.html?scp=22&sq=krugman&st=nyt
The Making of a Euromess – ”Hur man skapade en Euroröra”. Krugmans grundläggande artikel
By PAUL KRUGMAN
Published: February 14, 2010
Översättning och förkortning av Lars Jönsson
På senaste tid har finansnyheterna handlat om Grekland och andra nationer
I Europas utkant. Men jag har störts av att nyheterna nästan enbart handlar om europeiska skulder och underskott, som om det rörde sig om slöseri.
Sanningen om euroröran är att ledande politiker i Europa tvingade in kontinenten i ett valutasamarbete innan den var redo för det.
Krugman drar en parallell mellan Florida och Spanien.
-Det var stelbentheten hos euron som låg bakom Detta var inte en stor överraskning: ekonomer varnade tidigt om att Europa inte var redo för en enda valuta.
Så vad nu? Europa behöver röra sig mot en politisk union, så att de europeiska staterna kan fungera mer som de amerikanska delstaterna.
Men detta ligger inte inom den närmaste framtiden
Det är en otäck bild.
Det fundamentala problemet är dock hybris – tron att Europa kunde få en enda valuta att fungera.
http://www.nytimes.com/2010/05/07/opinion/07krugman.html?scp=3&sq=krugman&st=cse
A Money Too Far. Travesti på “One bridge too far” – Arnhem 1944. Artiklen där Krugman säger adjö till euron.
By PAUL KRUGMAN
Published: May 6, 2010
Översättning och förkortning av Lars Jönsson
Greklands problem är djupare än vad europeiska ledare vill erkänna.
Jag är övertygad om att den grekiska ekonomin kommer att fallera, och att det kommer att leda till att Grekland slopar euron.
Problemet är att Europa saknar några av de viktiga egenskaperna för ett framgångsrikt valutaområde. Framförallt saknar det en centralregering.
Krugman jämför Grekland med Kalifornien
Hjälper en lånesanering Grekland? Inte ens om alla lånebetalningar (amorteringar och räntor) upphörde skulle Grekland kunna undgå drastiska budgetnedskärningar.
Det enda som kunde hjälpa Grekland är en devalvering. Men Grekland är ansluten till euron.
Så var slutar detta? Jag ser tre möjligheter för Grekland att stanna kvar i eurosamarbetet:
1. Grekiska arbetare accepterar standardsänkningar
2. EU accepterar en inflationistisk politik
3. Berlin antar Washingtons roll
Inga av dessa alternativ är troliga.
Vad som återstår är det omöjliga: att Grekland drar sig ur eurosamarbetet.
[Krugman drar en parallell med Argentina]
Men om inte europeiska ledare är villiga och beredda att agera mera kraftfullt
än tidigare, så tenderar detta mot ett grekiskt uttåg ur Eurosamarbetet.
4 EMU – [EU:s]Ekonomiska och monetära union[en]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomiska_och_monet%C3%A4ra_unionen
Samtliga medlemsstater deltar i EMU, men samtliga har inte infört den gemensamma valutan
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konvergenskriterier [De fem inträdesvillkoren]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stabilitets-_och_tillv%C3%A4xtpakten
Flera av euroländerna har dock upprepande gånger brutit mot stabilitets- och tillväxtpakten. För stora statsskulder har präglat flera av medlemsstaterna och både Italien och Portugal har haft för stora budgetunderskott. Ironiskt nog har stora länder som Tyskland och Frankrike sluppit sanktioner som följd av att staterna har brutit mot pakten, trots att det var dessa länder som förespråkade pakten ursprungligen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_v%C3%A4xelkursmekanismen
5 Läsvärda bloggare
http://flutetankar.blogspot.com/search/label/finanskris
